17.10.1917: Våra skäribors brödsädesbehov

Statsingripande av nöden. Som bekant utgöres den vidsträckta skärgård, som ligger mellan Åbokusten och fasta Åland, till stor del av land, där väl fisket har gott arbetstillfälle men i stället jordbruket är i hög grad inskränkt. Delar av Korpo, Houtskär, Iniö, Brändö, Kumlinge och öarna där omkring, Sottunga och framför allt Kökar samt möjligen även delar av Ålands kuster erbjuda jordbruket så obetydligt utrymme av öppen, odlingsbar jord, att många av befolkningen på sin höjd ha en liten potatistäppa men icke någon sädesodling. Fiskaren tar sin bärgning ur havet och är för brödfödan nästan uteslutande hänvisad till import, vanligen i samband med strömmingsmarknaderna på fastlandet. Hemmansägarna ute i dessa skärgårdstrakter kunna ännu i många fall reda sig något så när med egen brödsäd, men för dem, som uteslutande leva på fisket, är detta den rena omöjligheten.

För denna befolkning, utgörande åtskilliga tusental personer, har den nuvarande tiden med dess spannmålsbrist blivit en synnerligen allvarlig prövning. Fiskarena, som med sina farkoster besöka vår ort för att sälja sin strömming och i utbyte hämta hem framför allt mjöl, ha denna gång mötts av den rena omöjligheten. Stadsbon, själva utan, kan ikke avstå åt skäribon annat än pengar – och med skäl gör fiskaren anmärkningen att om han också nu får oerhörda pris för sin fisk, så hjälper det honom föga, då säd icke står att fås. Från flere skärgårdstrakter har det försäkrats oss att brödet nu är slut och att livsmedelsnämnderna icke äro förmögna att skaffa mjöl, även om man betalar 300 mk per hektoliter.

Det är visst sant, att man även hört uppges att fiskare flerstädes satt sig i rörelse med sina farkoster för att på egen hand, i så kallad smygväg och oberoende av maximipriser, förskaffa sig mjöl där sådant varit möjligt. Och något har väl även på detta sätt kunnat skaffas, varför läget uppges icke vara fullt så tröstlöst, som en del klagomål skulle ge vid handen. Men det faktum torde dock kvarstå, att många av fiskarena – trots de svällande plånböckerna – ha att bereda sig på en beträffande brödet mycket svår höst och vinter – för att ej tala om våren. Det bör ihågkommas att denna befolkning befinner sig i ett särskilt läge i det den när som helst kan bli avskuren från förbindelserna med fastlandet, därifrån säden ju skall komma.

Enligt vår åsikt borde kraftiga åtgärder vidtagas för att förse våra skäriboar med mjöl. Dessa åtgärder måste utgå från senatens livsmedelsavdelning, ty någon annan myndighet har ju ej tillgång till den eftersökta varan. Det vore då först av nöden att taga ordentligt reda på bristens omfattning och behovet – vilket väl snabbt nog i de små kommunerna kunde ske genom livsmedelsnämnder och kronobetjäning – varefter försändelser av råg och havre omedelbart borde ske dit ut för försäljning. Förråderna borde tas till så att de förslå åtminstone för de närmaste månaderna emedan, som sagt, befolkningen ute bland dessa skär lever så isolerad, att man icke vet när förstärkning av förråden framledes kan ske. Fastlandsbon, även om han för ögonblicket har det svårt nog, har i alla fall i kommunikationshänseende en lättare ställning.

Åbo Underrättelser 17.10.1917