4.12.1917: Strejkens följder ur skärgårdens synvinkel

Från bygderna
Houtskär
Strejken – Vår livsmedelsfråga

Ehuru storstrejkens röda vågor nästan gått oss spårlöst förbi, i det att någon strejkrörelse icke förekommit hos oss, har dock befolkningen på sina stadsresor fått kännas därvid. Under dessa tider, då livsmedlen tryta i städerna, reser ju skärgårdsbefolkningen in till staden för att avyttra vad möjligt är, s.s. fisk, potatis, mm. Då man kommer till staden blir man på alla sätt trakasserad av huliganer; man vågar knappast gå upp i staden och man slipper först efter en mångd omgångar därifrån. Följden blir att många, som ev hava nödiga ärenden, stanna hemma, sägandes ”Låt dem bara svälta, vi föra ingenting dit under dessa övervåldets tider.” Så sker det ock. En mängd livsmedel uteblir därför, som skulle kunnat komma stadsbefolkningen till godo. De borgerliga bära väl icke skulden härför, men de få lida med de skyldiga.

I övrigt tager man avstånd ifrån och fördömer strängt de blodsdåd och det övervåld, som under strejken förekommit. Mången som dragits åt socialismen, tager härefter ett bestämt avstånd från detsamma, ty det är ikke med övergrepp, mord, plundringar och förtryck, som socialismens läror skola vinna anhängare, nog måste andra medel användas och nog måste den lärans förkunnare vara rena och sanna idealister, ty annars är deras arbete på förhand dömt till undergång. Överallt där undertecknad rört sig i skärgården, är man bland alla samhällsklasser enig i fördömmandet av de senaste händelserna, vilka man hoppas icke mera skola upprepas.

Annars ha vi vår livsmedelsfråga. Vi ha ingenting mera att utdela och den brist, som råder, kunna vi med skäl skriva på socialisternas konto, ty ju mera de bromsa styrelsearbetet och länskomitéernas samt livsmedelsnämndernas arbeten, desto längre får den övervägande delen av den vidsträckta skärgårdsbefolkningen vänta på bröd och svälta. Klart är, att vi, om vi ej inom närmaste par veckor få bröd, äro färdiga att svälta ihjäl och att julbrödet uteblir, ty vid jultiden inträffar menföret, som sedan kan räcka i veckotal, t.o.m. i månader, då det hårt när är omöjligt att få mjöl eller brödsäd hit ut. Kan man igen på något sätt få, stiger frakten och andra omkostnader så högt, att brödet mångdubbelt fördyras, ty för vad vi hittills redan bekommit, hava vi fått betala 3 mk pr kg. för råg, 2mk 50 pi samt för havra 2 mk. Uteslutet är därför icke, att man innan våren får ge fattigunderstöd åt en ansenlig del av befolkningen, vilken i annat fall kunnat reda sig själv.

Alf.

Västra Finland 4.12.1917